emofisk

Är det bara jag som får honom att skratta, att känna sig som sig själv, utan några fördomar och andra problem? Är det bara jag som lyckas se genom fasaden, som får SE och uppleva honom skratta?

Är det bara jag?

Som får se dig glad, och uppleva dig att känna glädjen, när du bara är med mig?

Det verkar inte bättre, och jag börjar bli väldigt bekymrad över det. Det är både kul, men samtidigt så fel. Det är inte rätt. Men samtidigt är det så förståeligt. Ärligt talat så gör det mig rädd, och jag har börjat tänka för mycket på livet. Gud, detta är så ohälsosamt.